~Nakenbad~

Ikväll har jag varit på Carl Johan och testat deras after work. CJ's hamburgare och en öl 160,-. Klart godkänd. Fast när vi satt i solen på Bishop's uteservering, och fick vi se deras hamburgertallrik, så tyckte vi att den såg godare ut. Mera mat eller mindre tallrik. Nu äter jag lösviktsgodis...snart dags att krypa ner. En lyckad kväll.










.

Min plan för eftermiddagen var att gå raka spåret hem till sängen efter dagens arbetspass. Trött efter helgens arbete. Men, si det blev andra planer. Impulsivt. Tvättat av mig jobbdammet och är nu av- och påmålad inför kvällens restaurangbesök med väninna. Piggnade till. Lite input gör livet roligare.











.

Ibland kan det bli för mycket av det goda i livet. Så för mycket att man måste välja. Jag vill inte välja bort. Men, jag måste. Jag har vinkat om att jag är på väg åt ett annat håll. Blev lite ledsen efteråt. Trodde att jag skulle förlora. Att jag gör ett fel val. Men, den förväntade reaktionen kom inte. Jag har inte vunnit, men heller inte förlorat. Dörren står öppen, även att jag inte tänker knacka på.











.

Stadens nöjespalats har gått i konkurs. I över 40 år har stället funnits. Nu är det över. Lite synd även att det inte var mitt favoritställe. Igår var jag där och käkade. Halva priset på maten blev en glad överraskning. Mina 16 kollegor blev också glada.

Efter Palace blev det snabb sväng till Bishop och sen Harrys. Taxi hem. Nu ska jag bege mig till Palace och hämta min cykel, om den står kvar.

Förra helgen tillbringade jag med mitt särbo-x. Han bjöd mig på badtunnefest hemma hos ett par vänner som vi umgicks med på den tiden det begav sig. Det var riktigt trevligt.









.

Jag fick svar på mitt första långa mail. "Tråkigt det som hände med medicinen. Gun får nu sköta sin medicin själv, om det går. Hon har fått sin medicin" Ungefär så. Jaha...

Jag svarade:

Hej enhetschefen!

Är det här din återkoppling på mitt första långa mail? Det var mer än tråkigt det som hände i onsdags. Det var den händelsen som skapade merarbetet - Misstänksam gumma och oroliga anhöriga. Vi har som anhöriga försökt stötta gumman, och kanske hitta andra lösningar än det röda skrinet. Lösningar som inte upplevs så kränkande för Gun. Och det betyder inte att vi försöker ställa någon mot väggen.

Jag ställde en fråga till dig. Vad gör vi? Då menade jag att vi tillsammans hittar en lösning, kanske en annan än den med det låsta skrinet i gummans åsyn. Jag trodde att vi skulle föra en dialog om den saken. Min syster hade börjat  lite smått att "brainstorma" med en personal i torsdags. De två tyckte att gumman nog behövde stöd med medicinen ett tag till bl a för att Roland nu inte finns mer, gumman har sorg. Jag har inte ifrågasatt (inte nån annan heller) varför Gun inte får ta sin medicin själv, jag har bara förmedlat hennes upplevelser och jag vet  att det här är ett etiskt dilemma.

Ni har nu kommit fram till ett beslut att gumman får sköta det själv. Enkel lösning. Det kan fungera. Vi får hoppas på det. Om det inte funkar - Vill du att vi anhöriga ska vara delaktiga och försöka få tillvaron för Gun så bra som möjligt så går det bra att ta kontakt med oss. Gärna telefonkontakt.

Mvh lepracia



Och när jag hade skickat mailet så ringde min syster. Precis nu. Hon hade fått samtal från hemtjänsten ikväll. Medicinen är borta. Gumman säger att hemtjänsten har den. Syster ska dit och leta imorgon...










neverending story...

Jag tog ett beslut igår som jag inte vet om det blev så bra egentligen. Ingen kommenterade. Men, jag reagerade. Jag lade min hand på hans och han var alldeles för mycket kall.

Att ta farväl på en stressig sjukhusavdelning ett par timmar efter dödsfallet, eller i sjukhuskyrkans visningsrum under ordnade former dagen efter. Det var valen jag hade. Jag tog farväl på avdelningen och åkte sen tillsammans med sjukhusprästen hem till gumman och meddelade dödsbudet. Jag ville skona henne från stress mitt i sorgen. Farfar fick bara ligga kvar fyra timmar på avdelning innan färd till kylrum. Jag hade två timmar på mig att åka hem till ovetande gumma och ordna skjuts till lasarettet. Hon hade inte hunnit tänka eller förstå. Det var min övertygelse. Prästen och jag samtalade med gumman i 1,5 timme. Sen var det bara en halvtimme kvar. Det kändes då som ett rätt beslut.

Pappa är i Turkiet och syrran på kryssning. Jag ensam fick ta tag i det väntade men ändå plötsliga dödsfallet. Det praktiska med begravning kan vänta tills pappa kommer hem.

Vi kom till sjukhuset vid 13-tiden idag. Prästen mötte oss vid stora entrén. Han följde med oss till visningsrummet. Farfar hade förflyttats från dygnsvistelsen i kylrummet till ett varmare rum. Fint inrett, blommor och tända ljus. Gumman böjde sig fram och pussade sin make på munnen. Han låg med lite öppna ögon och hon tyckte att han blinkade. Vi lämnade paret ensamna en stund så att gumman i lugn och ro fick ta farväl. Prästen tittade till henne och sa sen till oss att gumman kramade och pussade på farfar.

En erfarenhet rikare blev jag. Om jag råkar ut för detsamma så vill jag ta farväl innan kylrumsresan.











.

Hej enhetschefen!

Jag är anhörig till Roland och Gun. Igår tisdag avled Roland.

Idag på förmiddagen ringde jag till hemtjänstens mobiltelefon och meddelade att Gun skulle till sjukhuskyrkan kl 13 och ta farväl av sin Roland, tillsammans med goda vänner och så jag(barnbarn). Samtidigt så frågade jag om gumman hade fått morgonhjälp, vilket hon sagt i telefon till mig att hon gick och väntade på att få. Ingen hade kommit. Personalen som svarade sa att man hade varit hos Gun och att hon hade fått sin medicin.

Jag kommer hem till Gun vid 12-tiden och hon fortsätter prata om att hon inte har haft nåt besök. Hon ville ha sin morgonmedicin. Gun kunde inte släppa det. Jag kunde inte kontrollera hur det stod till med den saken eftersom medicinen är inlåst i ett skrin, som endast hemtjänsten har nyckel till. Så jag ringde till hemtjänsten igen. Dubbelkollade. Personalen som svarade sa samma sak igen. Gumman hade fått morgonhjälp och medicin. Gun var väldigt bestämd, hon hade inte fått nåt besök av hemtjänsten. Ord stod mot ord.

Jag valde att tro på personalen och har sen det sista samtalet kl 12 och fram till kl 17:30 försvarat personalen inför Gun. "Du har fått din medicin, säger personalen" Detta diskuterades sen hela vägen till Sjukhuskyrkan. Gumman kunde inte släppa att hon inte fått sin medicin. Hon skulle åka och ta farväl av sin döda make samtidigt som hon blev misstrodd av anhöriga. Orden "Du har fått din medicin, säger personalen", kändes som ett mantra till slut.

När kvällspersonal kommer hem till Gun så bad jag att få titta i skrinet, för att få reda på hur medicinturerna ser ut, för att sen kunna bemöta Guns funderingar när det gäller medicinerna. Hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte får sköta medicinerna själv. Gumman är arg på hela situationen. Hon känner sig som ett litet barn, säger hon, och att hon inte är en människa längre. Ett etiskt dilemma.

Personalen öppnade skrinet och då framkommer att gumman hade haft rätt hela tiden, morgonmedicinen var inte given. Det här är inte roligt för mig. Jag har i princip utsatt henne för kränkning, ett flertalet gånger idag, genom att inte tro på hennes ord.

Vi har nu hamnat i en form av förtroendekris. Vad är sant eller inte sant? Situationen hemma hos Gun är svår nog ändå som den är. Det har jag full förståelse för och jag vet att personalen gör sitt bästa. Kontentan av det här är att jag kan inte slå bort gummans påståenden, jag måste ta hennes ord på allvar.

Det jag vet är att minst en avvikelse ska skrivas på denna händelse.

Jag hoppas att det kommer nåt gott ur det här.

Mvh lepracia










.

Semesterresa är bokad och klar. Dit med båt och flyg hem.
Bil ordnad. Sängplats tingad. Återstår att boka resa till Finland också.










.

En sån har jag lyckats få till de senaste dagarna.
Jag fick bekräftat att jag har rätt.
Ja, då var det bara att slå till.
Han unnar mig lite mer än
ständig väntan...









.

I nästa vecka ska jag göra min första. Utan kniv.
Sen så kunde det ha blivit extreme makeover.
Om jag hade haft råd.
Vissa saker har blivit så störande och stora.
I mitt huvud.









.

Jag ser inget, hör inget, frågar inget, vet inget.
Till vilken nytta?
Jag behöver inte ta ansvar, jag behöver inte få dåligt samvete.
Vad vinner jag?
Eller förlorar. Det tål att tänkas på...










.

Har man inget att skriva om, men ändå är full med ord,
så kan man dra till www.betapet.se och lätta på trycket.







.

Det finns inget att göra på nätet längre. Vad gjorde jag förut? Jag vet inte. Fördrev tiden med nåt jag glömt. Så viktigt var det. Idag läser jag nyheter och bloggar, och bloggar själv. Chattar på MSN ibland också. Fast det är sällan. Konstigt egentligen. Nu när jag har en dator som kan följa med överallt. Till soffan och sängen. Men, laptopen står på köksbordet och används som frukost/kaffesällskap, inte mycket mer. Och så betala räkningar förstås. Fast det behöver jag ju inte göra varje dag...som tur är.....












.

Hörde att Moderaterna har producerat en valpropagandaprodukt i form av solskyddskräm med texten:

"Använd den här så slipper du bli röd"












.

Hon har en sävlig och glidande framtoning.
Det krävs mer pondus för att regera.

Sen så tycker jag att folk i allmänhet ska koncentrera sig på att framföra sina egna åsikter,
istället för att i olika sammanhang framföra andras. Låt folk få prata för sig själva.
Då blir allt mycket tydligare. Och sen kan övriga få ta ställning i lugn och ro.










.

Kompisen ringde kl halv sju igårkväll. Hon var rastlös och ville ut och ta en öl. En timme senare strålande vi samman på Black lion. Det blev inte bara en öl. Jag tänkte att runt 22 så är det lagom att gå hem och sova. Hon tänkte samma sak. Nånstans på vägen så försvann tankar och tid. Två timmar efter midnatt kom jag hem. Fast jäklar vad kul vi hade. Och det har gått förvånansvärt bra att jobba idag (kväll).









-

Det är en fråga som kommer på tapeten med jämna mellanrum.

Det är väl klart att man ska få röka på sin balkong?

Man går ut på balkongen och stänger dörren efter sig för att inte få in rök i lägenheten. För det vill man inte ha - en inrökt lägenhet.

Grannen ovanför är icke-rökare och har sin balkong eller fönster öppet för att få in frisk luft. När grannen(och ev. gäster) under bolmar på sin balkong så stiger röken uppåt och in i lägenheten ovanför. Rökaren kan kontrollera röken, men det kan inte icke-rökaren. Den kommer oanmäld...om man nu inte hör en tändare tändas som varningssignal.

OM nu rökaren tycker att det är helt okej att få in rök i en lägenhet - varför tar man inte helt sonika in askkoppen från balkongen och röker i sin egen lägenhet?

Lite rök får man väl tåla...









.

"Ut med det gamla och in med det nya" kan man läsa i Fk:s annons.

Vi har förstått det.








.

Det var inte direkt oväntat. En del av mitt jobb. I det här fallet gick det lugnt och stilla till. Sängliggandes och frånvarande i en vecka. Ingen oro. Inga långa andningsuppehåll som varnade om att det snart var dags. Benen marmorerades och sen drog han två djupa andetag innan livet slocknade för gott. Han låg med helt öppna ögon. Det var som att blicken klarnade. Som om att han var vaken och tittade på oss. Någon försökte sluta ögonlocken. Men, de åkte upp igen. Man gav upp. Anhöriga var på väg för att ta ett sista farväl.

Vi gjorde honom iordning. Rakade och tvättade. Bytte kläder och sängkläder. Tände ljus och lade en blomma vid hans händer som vilade på magen. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök att sluta ögonen. Jag fick hålla fast ögonlocken med mina fingrar en stund. Det funkade. Anhöriga kom och tog farväl. De var nöjda med omvårdnaden mannen hade fått hos oss.

En kvart senare stod jag i köket och gjorde kålpudding som övriga boende skulle ha till kvällsmat.





.