~Nakenbad~

Ja, det fick jag höra i helgen. Det kanske kan stämma. Vilket fall som helst så har jag aldrig i mitt liv blivit så mycket uppvaktad som jag har varit det senaste året. Från flera håll. Roligt och rörigt.

I fredags fick jag påhälsning i mobilen från en man som jag har dejtat i två omgångar. Han bara försvann sen. Vi är för olika tyckte han då. Han gick tillbaka till sitt x, men meddelade att han hade gjort ett fel val. Det har han förstått nu, skrev han. Och han bad om ursäkt. Han ville träffa mig igen. Det blir ingen tredje gången gillt. Jag är upptagen med en annan man. Jag skrev att jag har sällskap idag och tackade för tiden med honom. Han svarade; vill du ses så finns jag.

Jag tyckte det var konstigt. Men, det tyckte inte min särbo - "Det är inte så svårt att tycka om dig." Och varför min särbo fick reda på att jag fick sms från dejten...det är en annan historia. Jag tyckte först inte att det fanns nån anledning att berätta...sen blev jag tvungen...











.

Dags för lite mat i magen. Hungrig och trött. Dyningar efter helgens bravader. Förresten, jag träffade den där mannen som fick mig att känna mig som den viktigaste personen i hans liv, för en kväll, en danskväll, för två...tre år sen kanske. Han kände igen mig. Han bjöd på en öl och vi samtalade en stund innan jag gick vidare. Ingen dans den här gången. Kanske en annan gång...











.

...när köksbyggaren plockar bort knoppar och handtag innan han kasserar gamla luckor...och ger knopparna till mig. En ny laddning på väg.











.

Det känns på magen och syns på vågen. Idag är det en vecka sen jag började skaka Naturdiet-chokladpulver med vatten. Alla måltider ersatta i fyra dagar. Sen har jag ätit en måltid per dag. Resten pulver. Och nu spillde jag kaffe innanför blusen...återkommer...












.

Vi åkte taxi hem från Pekingfesten i lördags. En stor en. Bilen kunde ta sju passagerare. Men, chauffören klämde in ytterligare en. Taxametern stannade på 109 kronor. Vi säger hundra jämnt, sa chauffören. Resan var värd minst 150 kronor i spöregnet. Den som betalade bjöd...











.

Kul å ses om än för en kort stund.

Semestertider här. Gotland midsommarveckan. Tre nätter hos dotter i Vibble, fyra nätter hos Myrna i Garda. Jag vill tacka för skön säng, god mat och trevligt sällskap i Garda. I Vibble sov jag på soffan.

Onsdag förra veckan åkte jag med kärleken till Marby. En dag tog vi båten över till Kolmården och åt på restaurang. En annan dag tog vi in på hotellet i Arkösund och sov över där en natt. I söndags promenerade vi till Abborreberg och åt glass. I måndags kom jag hem till lägenheten. Åter till Marby på torsdag. På måndag flyger jag till släkten i Finland. Imorgon ska jag boka flyg till Gotland. Avfärd i mitten av augusti. Då tar jag med mig kärleken hem till mitt barn och barnbarn, över en helg.

Återkommer!










.

Inbyggd badring är egentligen ganska praktiskt, när jag tänker efter.















.

...och klar. Brödrost och prismor i bagaget. Gotland - här kommer jag!

Livet tar underliga vändningar. Jag får kärlek från oväntat håll. Men, kanske ändå inte.














.

"Lars Hamrén säger att 21-åringen brukar besöka platsen där Elsie hittades med jämna mellanrum." // Expressen.se

Ok...vem menar man...gumman eller mördaren...hittades gumman med jämna mellanrum?

”Det tycks inte finnas en fläck i hennes liv. Hon tycks ha levt ett ordnat och ordentligt liv”, säger Lars Hamrén på polisen." // expressen.se

Letar man fläckar på döda människor? Vad händer om man hittar en liten svart fläck? Kan man då förstå att hon blivit mördad när hon plockade blommor?








.

Nästa vecka. Begravning på måndag. Studentfirande hemma hos syrran på torsdag. Veckan efter det fyller min dotter 25 år. Nu på lördag fyller bästa väninnan 51 år. Jag har säkert missat nåt. Ser pengarna rulla iväg...








.

Ikväll har jag varit på Carl Johan och testat deras after work. CJ's hamburgare och en öl 160,-. Klart godkänd. Fast när vi satt i solen på Bishop's uteservering, och fick vi se deras hamburgertallrik, så tyckte vi att den såg godare ut. Mera mat eller mindre tallrik. Nu äter jag lösviktsgodis...snart dags att krypa ner. En lyckad kväll.










.

Min plan för eftermiddagen var att gå raka spåret hem till sängen efter dagens arbetspass. Trött efter helgens arbete. Men, si det blev andra planer. Impulsivt. Tvättat av mig jobbdammet och är nu av- och påmålad inför kvällens restaurangbesök med väninna. Piggnade till. Lite input gör livet roligare.











.

Ibland kan det bli för mycket av det goda i livet. Så för mycket att man måste välja. Jag vill inte välja bort. Men, jag måste. Jag har vinkat om att jag är på väg åt ett annat håll. Blev lite ledsen efteråt. Trodde att jag skulle förlora. Att jag gör ett fel val. Men, den förväntade reaktionen kom inte. Jag har inte vunnit, men heller inte förlorat. Dörren står öppen, även att jag inte tänker knacka på.











.

Stadens nöjespalats har gått i konkurs. I över 40 år har stället funnits. Nu är det över. Lite synd även att det inte var mitt favoritställe. Igår var jag där och käkade. Halva priset på maten blev en glad överraskning. Mina 16 kollegor blev också glada.

Efter Palace blev det snabb sväng till Bishop och sen Harrys. Taxi hem. Nu ska jag bege mig till Palace och hämta min cykel, om den står kvar.

Förra helgen tillbringade jag med mitt särbo-x. Han bjöd mig på badtunnefest hemma hos ett par vänner som vi umgicks med på den tiden det begav sig. Det var riktigt trevligt.









.

Jag fick svar på mitt första långa mail. "Tråkigt det som hände med medicinen. Gun får nu sköta sin medicin själv, om det går. Hon har fått sin medicin" Ungefär så. Jaha...

Jag svarade:

Hej enhetschefen!

Är det här din återkoppling på mitt första långa mail? Det var mer än tråkigt det som hände i onsdags. Det var den händelsen som skapade merarbetet - Misstänksam gumma och oroliga anhöriga. Vi har som anhöriga försökt stötta gumman, och kanske hitta andra lösningar än det röda skrinet. Lösningar som inte upplevs så kränkande för Gun. Och det betyder inte att vi försöker ställa någon mot väggen.

Jag ställde en fråga till dig. Vad gör vi? Då menade jag att vi tillsammans hittar en lösning, kanske en annan än den med det låsta skrinet i gummans åsyn. Jag trodde att vi skulle föra en dialog om den saken. Min syster hade börjat  lite smått att "brainstorma" med en personal i torsdags. De två tyckte att gumman nog behövde stöd med medicinen ett tag till bl a för att Roland nu inte finns mer, gumman har sorg. Jag har inte ifrågasatt (inte nån annan heller) varför Gun inte får ta sin medicin själv, jag har bara förmedlat hennes upplevelser och jag vet  att det här är ett etiskt dilemma.

Ni har nu kommit fram till ett beslut att gumman får sköta det själv. Enkel lösning. Det kan fungera. Vi får hoppas på det. Om det inte funkar - Vill du att vi anhöriga ska vara delaktiga och försöka få tillvaron för Gun så bra som möjligt så går det bra att ta kontakt med oss. Gärna telefonkontakt.

Mvh lepracia



Och när jag hade skickat mailet så ringde min syster. Precis nu. Hon hade fått samtal från hemtjänsten ikväll. Medicinen är borta. Gumman säger att hemtjänsten har den. Syster ska dit och leta imorgon...










neverending story...

Jag tog ett beslut igår som jag inte vet om det blev så bra egentligen. Ingen kommenterade. Men, jag reagerade. Jag lade min hand på hans och han var alldeles för mycket kall.

Att ta farväl på en stressig sjukhusavdelning ett par timmar efter dödsfallet, eller i sjukhuskyrkans visningsrum under ordnade former dagen efter. Det var valen jag hade. Jag tog farväl på avdelningen och åkte sen tillsammans med sjukhusprästen hem till gumman och meddelade dödsbudet. Jag ville skona henne från stress mitt i sorgen. Farfar fick bara ligga kvar fyra timmar på avdelning innan färd till kylrum. Jag hade två timmar på mig att åka hem till ovetande gumma och ordna skjuts till lasarettet. Hon hade inte hunnit tänka eller förstå. Det var min övertygelse. Prästen och jag samtalade med gumman i 1,5 timme. Sen var det bara en halvtimme kvar. Det kändes då som ett rätt beslut.

Pappa är i Turkiet och syrran på kryssning. Jag ensam fick ta tag i det väntade men ändå plötsliga dödsfallet. Det praktiska med begravning kan vänta tills pappa kommer hem.

Vi kom till sjukhuset vid 13-tiden idag. Prästen mötte oss vid stora entrén. Han följde med oss till visningsrummet. Farfar hade förflyttats från dygnsvistelsen i kylrummet till ett varmare rum. Fint inrett, blommor och tända ljus. Gumman böjde sig fram och pussade sin make på munnen. Han låg med lite öppna ögon och hon tyckte att han blinkade. Vi lämnade paret ensamna en stund så att gumman i lugn och ro fick ta farväl. Prästen tittade till henne och sa sen till oss att gumman kramade och pussade på farfar.

En erfarenhet rikare blev jag. Om jag råkar ut för detsamma så vill jag ta farväl innan kylrumsresan.











.

Hej enhetschefen!

Jag är anhörig till Roland och Gun. Igår tisdag avled Roland.

Idag på förmiddagen ringde jag till hemtjänstens mobiltelefon och meddelade att Gun skulle till sjukhuskyrkan kl 13 och ta farväl av sin Roland, tillsammans med goda vänner och så jag(barnbarn). Samtidigt så frågade jag om gumman hade fått morgonhjälp, vilket hon sagt i telefon till mig att hon gick och väntade på att få. Ingen hade kommit. Personalen som svarade sa att man hade varit hos Gun och att hon hade fått sin medicin.

Jag kommer hem till Gun vid 12-tiden och hon fortsätter prata om att hon inte har haft nåt besök. Hon ville ha sin morgonmedicin. Gun kunde inte släppa det. Jag kunde inte kontrollera hur det stod till med den saken eftersom medicinen är inlåst i ett skrin, som endast hemtjänsten har nyckel till. Så jag ringde till hemtjänsten igen. Dubbelkollade. Personalen som svarade sa samma sak igen. Gumman hade fått morgonhjälp och medicin. Gun var väldigt bestämd, hon hade inte fått nåt besök av hemtjänsten. Ord stod mot ord.

Jag valde att tro på personalen och har sen det sista samtalet kl 12 och fram till kl 17:30 försvarat personalen inför Gun. "Du har fått din medicin, säger personalen" Detta diskuterades sen hela vägen till Sjukhuskyrkan. Gumman kunde inte släppa att hon inte fått sin medicin. Hon skulle åka och ta farväl av sin döda make samtidigt som hon blev misstrodd av anhöriga. Orden "Du har fått din medicin, säger personalen", kändes som ett mantra till slut.

När kvällspersonal kommer hem till Gun så bad jag att få titta i skrinet, för att få reda på hur medicinturerna ser ut, för att sen kunna bemöta Guns funderingar när det gäller medicinerna. Hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte får sköta medicinerna själv. Gumman är arg på hela situationen. Hon känner sig som ett litet barn, säger hon, och att hon inte är en människa längre. Ett etiskt dilemma.

Personalen öppnade skrinet och då framkommer att gumman hade haft rätt hela tiden, morgonmedicinen var inte given. Det här är inte roligt för mig. Jag har i princip utsatt henne för kränkning, ett flertalet gånger idag, genom att inte tro på hennes ord.

Vi har nu hamnat i en form av förtroendekris. Vad är sant eller inte sant? Situationen hemma hos Gun är svår nog ändå som den är. Det har jag full förståelse för och jag vet att personalen gör sitt bästa. Kontentan av det här är att jag kan inte slå bort gummans påståenden, jag måste ta hennes ord på allvar.

Det jag vet är att minst en avvikelse ska skrivas på denna händelse.

Jag hoppas att det kommer nåt gott ur det här.

Mvh lepracia










.

Semesterresa är bokad och klar. Dit med båt och flyg hem.
Bil ordnad. Sängplats tingad. Återstår att boka resa till Finland också.










.

En sån har jag lyckats få till de senaste dagarna.
Jag fick bekräftat att jag har rätt.
Ja, då var det bara att slå till.
Han unnar mig lite mer än
ständig väntan...









.

I nästa vecka ska jag göra min första. Utan kniv.
Sen så kunde det ha blivit extreme makeover.
Om jag hade haft råd.
Vissa saker har blivit så störande och stora.
I mitt huvud.









.