~Nakenbad~

Jag tog ett beslut igår som jag inte vet om det blev så bra egentligen. Ingen kommenterade. Men, jag reagerade. Jag lade min hand på hans och han var alldeles för mycket kall.

Att ta farväl på en stressig sjukhusavdelning ett par timmar efter dödsfallet, eller i sjukhuskyrkans visningsrum under ordnade former dagen efter. Det var valen jag hade. Jag tog farväl på avdelningen och åkte sen tillsammans med sjukhusprästen hem till gumman och meddelade dödsbudet. Jag ville skona henne från stress mitt i sorgen. Farfar fick bara ligga kvar fyra timmar på avdelning innan färd till kylrum. Jag hade två timmar på mig att åka hem till ovetande gumma och ordna skjuts till lasarettet. Hon hade inte hunnit tänka eller förstå. Det var min övertygelse. Prästen och jag samtalade med gumman i 1,5 timme. Sen var det bara en halvtimme kvar. Det kändes då som ett rätt beslut.

Pappa är i Turkiet och syrran på kryssning. Jag ensam fick ta tag i det väntade men ändå plötsliga dödsfallet. Det praktiska med begravning kan vänta tills pappa kommer hem.

Vi kom till sjukhuset vid 13-tiden idag. Prästen mötte oss vid stora entrén. Han följde med oss till visningsrummet. Farfar hade förflyttats från dygnsvistelsen i kylrummet till ett varmare rum. Fint inrett, blommor och tända ljus. Gumman böjde sig fram och pussade sin make på munnen. Han låg med lite öppna ögon och hon tyckte att han blinkade. Vi lämnade paret ensamna en stund så att gumman i lugn och ro fick ta farväl. Prästen tittade till henne och sa sen till oss att gumman kramade och pussade på farfar.

En erfarenhet rikare blev jag. Om jag råkar ut för detsamma så vill jag ta farväl innan kylrumsresan.











.